Äntligen fick
Dracula se sig besegrad i
Castlevania. Jag var många gånger nära att ge upp men när jag väl hade tagit mig till trappan innan Dracula kändes det dumt att stänga av och börja om pga lite motstånd. Övning ger färdighet och vips:
Nu i efterhand känner jag fortfarande att
Liemannen är tuffaste bossen i spelet trots att jag har mött honom flest gånger. Jag kan verkligen inte lära mig något mönster där.
Mumierna är helt klart enklast, bara att stå på första avsatsen och huka sig ner och piska piska piska...
Castlevania är helt klart ett av de bättre spelen till NES. Från att ha varit helt insnöad på att
The Legend of Zelda är bäst till alla konsoler har
Castlevania med sin svårighetsgrad och krav på taktiskt spelande gått om den gröna hjälten på samma sätt som PS3 fick mig att inse att det finns så mycket mer än
Wind Waker och
Twilight Princess.
Aporna som släpps ner för att förstöra gamerns humör är bland de värsta fiender jag någonsin har stött på. Ibland flyter det på bra och de hinner inte ens nudda marken innan piskan har tagit hand om dem medans jag andra gånger släpper handkontrollen helt och låter vår närmsta släkting ta kol på hjälten Simon för att ta nya tag från banans början.
Det är svårt att inte minnas musiken i spelet. Musiken är, tillsammans med en lagom svårighetsgrad, spelets starkaste sida. Wicked Child är bland det bästa som har gjorts till NES men hela soundtracket håller riktigt hög klass.
Ett sjukt läckert spel helt enkelt. Spela - upplev - njut!