• Vi spelar Nes tillsammans | 015 Castlevania

  • Diskussioner om allt som rör NES.
Diskussioner om allt som rör NES.

Moderator: Moderatorer

Femtonde omgångens spel

Faxanadu
9
36%
Wrath of the Black Manta
4
16%
Castlevania
12
48%
 #575801  by hansolo
 
Heja Sonefors! =) Sista banan är kort, kommer du fram till Dracula har du oändligt continues från trappan precis före bossfighten.
Kämpa på, för mig tog det flera timmar att klara honom första gången.
 #575823  by Sonefors
 
Jag är så jäkla nära hela tiden. Har inte riktigt lärt mig ännu men har fått ner honom till två pluppar iaf. Känns som att jag oftast får in fel timing på vattnet. Är nästan beredd att ge upp snart, tjejen sitter med och kolla också. Ser sådär lagom road ut av att jag blockerar tv:n.
 #575825  by smid
 
Trodde att hon skrattade åt dina misslyckanden och svordomar :D Ni får skaffa en liten TV till spelandet!
 #575832  by Ufouria
 
Bra då att jag inte hann skriva något innan du klarade det ;)

Du känner inte för att spela det igen nu eller imorrn? Jag brukar oftast vara riktigt sugen att spela samma spel igen, gången efter att jag klarat det för första gången (förutsatt att det var ett roligt spel). Förstår varför man måste spela igenom t ex GnG två gånger på raken för att klara det på riktigt.
 #575925  by Sonefors
 
Äntligen fick Dracula se sig besegrad i Castlevania. Jag var många gånger nära att ge upp men när jag väl hade tagit mig till trappan innan Dracula kändes det dumt att stänga av och börja om pga lite motstånd. Övning ger färdighet och vips:

Image

Nu i efterhand känner jag fortfarande att Liemannen är tuffaste bossen i spelet trots att jag har mött honom flest gånger. Jag kan verkligen inte lära mig något mönster där. Mumierna är helt klart enklast, bara att stå på första avsatsen och huka sig ner och piska piska piska...

Castlevania är helt klart ett av de bättre spelen till NES. Från att ha varit helt insnöad på att The Legend of Zelda är bäst till alla konsoler har Castlevania med sin svårighetsgrad och krav på taktiskt spelande gått om den gröna hjälten på samma sätt som PS3 fick mig att inse att det finns så mycket mer än Wind Waker och Twilight Princess.

Aporna som släpps ner för att förstöra gamerns humör är bland de värsta fiender jag någonsin har stött på. Ibland flyter det på bra och de hinner inte ens nudda marken innan piskan har tagit hand om dem medans jag andra gånger släpper handkontrollen helt och låter vår närmsta släkting ta kol på hjälten Simon för att ta nya tag från banans början.

Det är svårt att inte minnas musiken i spelet. Musiken är, tillsammans med en lagom svårighetsgrad, spelets starkaste sida. Wicked Child är bland det bästa som har gjorts till NES men hela soundtracket håller riktigt hög klass.

Ett sjukt läckert spel helt enkelt. Spela - upplev - njut!
 #575983  by Lirod
 
Grattis, asienlivs!

Vad mysigt ni verkar ha det hemma, hoppas jag blir bjuden upp till Bollnäs snart...

;)
 #577844  by poppe
 
Rekordsen, men här är texten:

-----

Castlevania släpptes i Sverige lagom till julhandeln 1988, och vilken lycka det måste ha varit att hitta spelet under granen som barn. Själv ägde jag inte spelet när det begav sig utan fick gå över till en kompis när suget att piska fiender blev för stort.

Storyn går kort och gott ut på att förgöra greve Dracula som vaknar till liv vart hundrade år, och passande nog är det hundra år sedan sist. Beväpnad med en piska står Simon Belmont utanför slottet redo för uppgiften.

Men vägen till Dracula är ingen dans på rosor. Först måste Simon vända uppochner på grevens slott och piska skiten ur allt från zombies till fladdermöss och mumier.

Förutom spelets ikoniska piska stöter Simon på välbehövliga extravapen som är ett MÅSTE för att avancera genom slottet. Arsenalen består av alltifrån flygande yxor till vigvatten. Alla som spelet Castlevania har säkert sin favorit. Själv gillar jag att vara utrustad med vigvattnet när det hettar till.

Draculas slott innehåller till 99% av fiender, resten består av dödsmaskiner och annat djävulskap. Men genom att piska på rätt stenar så kan man springa på gömda föremål som skatter och kött. Kött är bäst eftersom det återställer förlorat liv. Hundraårigt kött är alltså vägen till evigt liv?

Castlevania är ett svårt spel och det gäller att hålla tungan rätt i mun och läsa av fiendernas rörelsemönster systematiskt för att inte dö. Spelet bestraffar nämligen oförsiktiga spelare. Då blir man av med sitt extravapen och får en piska som mer liknar ett mesigt snöre utan räckvidd. Så om man dör vid fel tillfälle är det lika bra att tycka på reset-knappen. Trots att spelet har oändlig med continues så är det i princip omöjligt att avancera.

Visuellt är Castlevania inte konsolens vackraste spel, men spelet har däremot en egen stil och det kommer man långt med i min bok. Annat är det däremot med ljudet som håller toppklass. Det är i princip omöjlig att inte nynna med.

Trots att spelet är lite yxigt och opolerad på sina ställen så lade Konami grunden med Castlevania för en spelserie som är en av mina absoluta favoriter.
 #578008  by segasonic
 
Lysande text, poppe!
 #578017  by poppe
 
Tackar! kul att texterna uppskattas. De publiceras även på sajten spelbloggen.se (fast med några veckors fördröjning).
 #638740  by Oregondanne
 
Det här var nästan den del av "Vi spelar NES tillsammans" som var roligast att följa, då den mer än många andra inlägg i serien faktiskt levde upp till titeln. Kul! Nu kommer jag dock motsätta mig själv lite grann och inte stoppa in kassetten i mitt NES utan i stället dela med mig av ett litet minne från sommaren 1989:

Alla kvarter har sitt mikrokosmos av karaktärer. Här finns bråkstaken, sportfånen, busungen, nörden, besserwissern, etc. Då man är 8 år gammal känner man definitivt till alla i eller runt sin egen ålder som bor i närheten. Kanske var jag nörden (eller den blyge ensamvargäventyraren) i mitt kvarter. Pelle var besserwissern.

Två år är en ganska stor åldersskillnad då man är 8 och 10. Och det märktes. Pelle och jag var knappast polare och vi umgicks väldigt sällan. Men vi bodde i samma länga och stötte ofta på varandra, ibland i parken där vi byggde stora spelkulebanor dit folk kom för att sätta sina järndankar på spel. Pelle hade en riktig bjässe som han fått av sin mamma som jobbade på kullager (jag insåg först flera år senare att ett kullager inte nödvändigtvis innebar en fabrik som tillverkade spelkulor!). Den hade ett stort sönderslaget hål på ena sidan. Men det fick jag aldrig se. I alla fall inte innan jag gett honom min 300 kulor stora stenkulesamling. "Bytt är bytt och kommer aldrig tillbaka!"

Kanske kände han någon sorts skuldkänslor att han lurat av mig min hårt ihopjobbade samling, för ett par veckor senare erbjöd han sig att låna ut Castlevania. Men bara om jag kunde uttala det rätt.

"Kastelvaania", fick jag nervöst ur mig.

Pelle skrattade hånfullt.

"Nej, så heter det inte. Kästelvejjjnia heter det."

Detta sade han på mycket stark smålandsdialekt. Hans mamma kom därifrån men han hade precis som jag växt upp i Huddinge söder om Stockholm.

"Kästel..vejnia?" Jag gjorde så gott jag kunde för att härma Pelles röst.

"Nej, Kästelvejjjnia!"

"Kästell..."

Så där fortsatte det i säkert en kvart. Till slut tröttnade Pelle och gav mig spelet i handen. Samt traumat att varje gång jag ser Castlevania hör jag det uttalas om och om igen på kraftig småländska av kvarterets besserwisser och skitstövel nummer ett.
 #638807  by segasonic
 
Jag gillar också läsningen!
Ring och vråla "Kästelvejjjnia!" för att sedan slänga på luren igen :good:
 #638825  by Ufouria
 
Underbar och riktigt rolig läsning! :D
Oregondanne wrote:Pelle hade en riktig bjässe som han fått av sin mamma som jobbade på kullager (jag insåg först flera år senare att ett kullager inte nödvändigtvis innebar en fabrik som tillverkade spelkulor!).
:lol:
 #638957  by Oregondanne
 
Tack allihop!
segasonic wrote:Ring och vråla "Kästelvejjjnia!" för att sedan slänga på luren igen :good:
Bra idé. :DOG

Instagram #sndb.se