BBOOTS

 

  • Dominic Arsenaults bok om SNES

  • Diskussioner om allt som rör SNES.
Diskussioner om allt som rör SNES.

Moderator: Moderatorer

 av SuperGamer
 28 sep 2017, 08:23
Jag hade inte riktigt klart för mig vad jag väntade mig av Super Power, Spoony Bards, and Silverware i fråga om vilka aspekter som skulle belysas eller vilka detaljer som skulle framgå, utom möjligen ”en djuplodande redogörelse för uppbrottet med Sony”, som jag skrev i ett blogginlägg om boken. Utifrån förhandsinformationen kunde man befara att boken i stort skulle handla om Nintendos förlorade marknadsandelar efter NES, och just berättelsen om marknadsandelar visade sig också få väldigt mycket utrymme i boken. Arsenault anser sig kunna peka på misstag Nintendo gjorde med SNES som förde med sig att det senare gick dåligt för Nintendo.

Problemet är att Nintendos marknadsandelar säger ganska lite om hur det går för företaget, och ännu mindre om kvaliteten på spelen de skapar. Någon kanske tror att Nintendo förlorade pengar när de förlorade marknadsandelar, men de har tvärtom varit fantastiskt framgångsrika på det området. Det var först på Gamecube som Nintendo inte infriade förväntningarna i fråga om spelkvalitet, men de gick med vinst ändå och att de inte överträffade sig själva i Super Mario Sunshine med flera spel kan knappast härledas till strategiska beslut rörande SNES.

Arsenault gör sitt bästa för att kritisera Nintendo och SNES och ägnar ganska många sidor åt att förmedla att SNES har svag hårdvara. Han lyckas hitta ett citat där en representant för Sunsoft påstår att de kallade SNES för ”fake 16-bit”; en åttabitare med ett fåtal 16-bitsfunktioner. Utöver det klagar Arsenault på klockfrekvensen och att den överdrevs i marknadsföringen, men sådan kritik framstår som trivial. Klockfrekvens är något som programmerarna har att ta hänsyn till, men för spelarna måste snabbhet mätt i uppstartstid vara långt viktigare. En noggrann genomgång gör gällande att senare konsoler (som underförstått har högre klockfrekvens) också utsätter spelaren för mycket längre väntan. Även effekterna av Arsenaults hyllade CD-ROM blir tydliga och understryker hur befängd hans kritik är.

Super Power, Spoony Bards, and Silverware går ut på att svartmåla, men då kritiken knappast biter är det svårt att se vad Arsenault uppnår med boken. Det känns inte som att man blir så mycket klokare av läsningen, särskilt inte när Arsenault ger sig på grava missuppfattningar (till exempel rörande bit och megabit på sidorna 78-79) och använder dem som halmgubbar. Det blir heller inte som med I Am Error att man kommer att hänvisa till boken och kolla upp saker i den, för sådan substans finns helt enkelt inte.

Bild
Inte mycket att ha.