Grund till FAQ om tidningarna och nyhetsbreven

[Smart Cat]

Vi skulle väl kunna ha en FAQ-tråd om tidningarna där man (kanske) lite kortfattat beskriver när de kom, vad de innehöll, vilka konsoler de riktade sig mot och kanske annat såklart.

Kort sammanfattning:

Nyhetsbreven: enkla brev på ett A4. Berättade om vilka spel som skulle komma och hade även lite tips & trix med. 14 nyhetsbrev utkom innan det var dags för klubbladet att bli verklighet. Utkom mellan hösten -86 - Feb-88. Skickades ut till alla medlemmar i kuvert. Dessa kuvert innehöll också ibland andra saker som produktkataloger och reklam från prylshoppen.

Nintendo Videospelklubb: 4-8-sidiga klubblad som gick ut till medlemmarna i Nintendoklubben. Gratis. Innehöll spelrecensioner, insändare. Utformningen var enkel. Endast 14 nr mellan Mars 88 - Maj 90 enligt:
1988 1-5
1989 6-11
1990 12-14

Nummer 13 var egentligen tänkt att bli det sista numret eftersom Nintendo-Magasinet skulle ersätta klubbladen men pga uppstartsproblem utkom nr 14 i Maj -90.
Här är även en tråd om man vill läsa mer om klubbladen: http://www.nesdb.se/forum/viewtopic.php?f=2&t=4897 (vilken tråd länkas det till?)

Nintendo Magasinet: Tog över efter klubbladen och var en tidning än vad klubbladen var. Utkom med 41 tidningar (varav några var dubbelnummer) mellan 90-94. Färg. Innehöll väldigt mycket serier till att börja med men det tonades senare ner. Den här tidningen fanns i två varianter, dels för prenumeranterna, dels att köpa i butik. Om man köpte lösnummer fick man inte med en bilaga som hette Power Player. Första numret skickades ut gratis till alla medlemmar i klubben.

Utkom enligt:
1990: 1-5 (varav nr 4/5 var ett dubbelnummer)
1991: 1-12 (varav 6/7 och 11/12 var dubbelnummer)
1992: 1-12 (varav 6/7 och 11/12 var dubbelnummer)
1993: 1-12 (varav 7/8 och 11/12 var dubbelnummer) (Nr 1/93 innehöll en Mega Poster på Street Fighter II)
1994: 1-8 (varav 7/8 var ett dubbelnummer)
Det var nog planerat att bli fler nummer för i 7/8-94 kan man läsa om vad som skulle komma i "nästa nummer".

Bilder:

Nyhetsbrev:


Klubbladen (nr 1,2 & 3/88):


Nintendomagasinet (nr 1/90):


Den här kommer att uppdateras varefter.
segasonic: Har du tillgång till FAQ-bilderna?

[Vigdul]

Har jag fel, eller innefattade inte SP fler konsoler än bara Nintendos.

En annan grej är väl att den riktade sig till en "vuxnare" målgrupp.

[Gixen]

Har jag fel, eller innefattade inte SP fler konsoler än bara Nintendos.

Ja, i början var det väl tänkt 100% Nintendo, vilket de senare ändrade. Kan ha varit i samband med releaserna av Playstation och Saturn.
Jag slutade tvärt med NM då SP gjorde entré.

[Smart Cat]

Har jag fel, eller innefattade inte SP fler konsoler än bara Nintendos.

En annan grej är väl att den riktade sig till en "vuxnare" målgrupp.

SP bytte ju namn till Super Play sen och det var väl först då som andra tillverkares konsoller kom med i bilden.

[Pinge]

nej, jag kan nästan svära på att första numret av SP var mer än nintendo!!

[Smart Cat]

Fan, inser ju att båda tidningarna förkortas SP (väl?)
Super Power och Super Play

[Wezper]

nej, jag kan nästan svära på att första numret av SP var mer än nintendo!!

Du lär nog få forsätta svära då För det handlade bara om Nintendo.

[Pinge]

bevis?

[Wezper]

Du få gärna komma hit och läsa första numret och ta kort på om du vill!Själv känner jag inte för att fota alla sidor.

[Vigdul]

Fota omslaget bara. Om det innhåller något mer än nintendo så borde väl det stå där tycker man...

[Vigdul]

Kollade Super Power auktionerna på tradera som ligger ute nu. Det står ju "100% Nintendo" på framsidan av flera, så man kan ju anta att det var så från en början för att sedan övergå till en tidning som täckte flera format.

Min fråga är, är dom här tidningarna så bra egentligen? Har väl bläddrat igenom ett par nummer och aldrig blivit särskilt impad. Har för mig att dom var rätt trista och fula. Men dom tidiga numren kanske var roligare? Efterföljaren Super Play ger jag inte mycket för alls, det är väl den tristaste speltidningen som finns i sverige just nu, den är ju till och med tråkigare än Game Reactor, som ändå har en fast, om än liten, retrosektion (sen är den ju gratis också).

[Wezper]

Jag har själv premenumerat på tidningen sen andra eller trejde numret av super power kom ut.
Tyckte tidningen va som bäst i början. Rätt rolig humor i recensionerna och artiklarna. Med tiden vart tidningen sämre. Nu för tiden tycker jag tidningen inte alls håller samma klass som den gjorde från första början. Och saknar fortfarande 1-100 skalan. Minns att lord of the rings till snes fick 5 i betyg i allt

[Vigdul]

Står det nåt om nes överhuvudtaget då? Jag menar det var väl på gränsen till utdött 1994 när Super Power kom.

[Wezper]

första numret har recensioner av prince of persia,Tale Spin, Chip N Dale, Battletoads!

[Martin]

Jag har själv premenumerat på tidningen sen andra eller trejde numret av super power kom ut.
Tyckte tidningen va som bäst i början. Rätt rolig humor i recensionerna och artiklarna. Med tiden vart tidningen sämre. Nu för tiden tycker jag tidningen inte alls håller samma klass som den gjorde från första början. Och saknar fortfarande 1-100 skalan. Minns att lord of the rings till snes fick 5 i betyg i allt

Jonas Svensson som var chefred i början hade stor humor, gammal serietidningsredaktör. Horst von Spitzenspieler (Spitzenberg? eller vad fan han hette) var hans galna påhitt. Mats Lundgren kom från rockvärlden och hade gjort Schlager (som senare blev Slitz, jupp tidningen var en musiktidning innan det blev en grabbtidning) och P3 Bang och han hade också lite lösare stil. När tidningen gick till att bli Super Play var det dels för att förtydliga att det handlade om spel (Play) och dels för att göra ett seriösare anslag. Minns inte om Tobias redan hade tagit över som chefred eller gjorde det i samband med detta (Jonas flyttade upp i organisationen och fick marknadsansvar på förlaget). Men mycket av Super Play från den tiden lever vidare i Tobias vision om vad han vill åstadkomma i Level.

[Wezper]

Jo gillade Jonas humor som fan.Har läst lite Level.Helt okej och schysst tidning. Men tyväär aldrig blivit av att jag köpt nåt nummer av den. Men tycker Super Play är för plottrig nu för tiden. Blandar allting i ett i tidningen. Först en recension,sen artikel och så vidare.Blir inge vidare tyväär.

[Pinge]

jag köper level (mest för retro-delen)! Super play slutade jag köpa för ngt år sedan, tycker den e på tok för kladdig!

angående NM, SP och SP´s historik..
http://sv.wikipedia.org/wiki/Super_PLAY


Men om vi ska göra en FAQ om tidningarna så antar jag att det i första hand e Nintendo Videospelsklubb samt NM som e på tapeten?

[Smart Cat]

Min tanke med en FAQ om detta var mest en sammanfattning om tidningarna samt en länk där man kan få se hur de ser ut.

Eftersom detta är ett NES-forum så är väl de tidningar som tar upp NES intressantast förstås.

[Vigdul]

Om level hade skurit bort allt annat och bara varit en tunn tidning med retro-delen så hade jag köpt den, även om den kostat lika mycket som den gör nu. Att ha runt 50 överflödiga sidor som jag inte ens läser och bara tar upp en massa plats känns onödigt.

[elektronhjarnan]

Vad skiljer SP från NM?

Nintendomagasinet var en "officiell" tidning med Bergsala i ryggen (dvs ett propagandaorgan i stil med Pravda). Super Power/Play var oberoende från början, så de hade till exempel inget emot gråimporterade spel eller olicensierade tillbehör.

Gamla speltidningar är skit överlag, som tidningar betraktade. Skribenterna skriver som krattor och korrekturläsning verkar vara ett helt okänt fenomen. Dessutom är de oftast fulla av urusel "humor".

Men de är roliga och intressanta att ha som tidsdokument. Jag har en bokhylla full av gamla speltidningar, från diverse tidsperioder och länder, och den hör till den käraste delen av min spelrelaterade samling. Det är ett helvete varje gång man ska flytta (eftersom tidningar faktiskt har ännu högre densitet än böcker), men det får man leva med.

[Vigdul]

Ja, "Tryckfels-Nisse" härjade ju fritt i Nintendo Videospelklubb-tidningarna...

Håller med att dom ofta skrev som krattor, att humorn stinker osv, men det är ju det som är charmen också. I dom nya speltidningarna ser jag dock väldigt lite charm. Dom flesta skribenterna tar sig själva och det dom skriver om på tok för stort allvar, det blir ofta ganska patetiskt... Att dom dessutom gör sitt bästa för att skriva "fyndigt" på samma sätt som Fredrik Strage och andra ytliga nollor inom Kulturjournalist-eliten gör det än mer skrattretande. Texterna känns ofta FÖR genomarbetade, om det fanns en spontanitet i första skissen så är den sällan kvar när texten väl kommer i tryck.

[rogerxy]

Kan inte den "stinkande humorn" hänga ihop med att NM var gjord för barn? Tyckte man humorn sög även när man var liten & läste?

[elektronhjarnan]

Dom flesta skribenterna tar sig själva och det dom skriver om på tok för stort allvar, det blir ofta ganska patetiskt...

Jag tar då spel på det blodigaste allvar, och jag vill läsa sådant som är skrivet av andra som gör det. Folk som bara tycker att spel är tjafs som man ordbajsar ut lite blaj om har jag inga höga tankar om, och det är just sådant som jag tycker att det finns för mycket av i många (men inte alla) gamla speltidningar. Däremot ska man kanske passa sig för att ta sig själv på alltför stort allvar som skribent.

Hardcore Gaming 101 tycker jag har på pricken rätt ton när det gäller att skriva om spel - de sysslar förvisso inte med direkta recensioner (eller spelkritik, för att slå an en ännu högre sträng), men det är kunnigt och insatt skrivet och det är seriöst utan att bli tråkigt.

http://hg101.classicgaming.gamespy.com/

Liten utvikning där, 'schäkta för det.

Nintendomagasinet var väl rätt humorlöst för övrigt? Däremot tyckte jag att det var genomskinligt att de hyllade medelmåttiga spel för att öka försäljningen, även när jag var liten. Plus att jag alltid har tyckt att det är extremt töntigt när enformatstidningar försöker hävda att alla andra format utom DERAS är värdelösa. Det gör de flesta sådana; därför har jag undvikit dem för det allra mesta.

[Smart Cat]

Du skrev att NM var en officiell tidning, kan man säga detsamma om klubbladen? Eller bygger du det på att den fanns att köpa i affärer till skillnad från Klubbladen?

Vad sa Nintendo själva om sån här saker?

[Smart Cat]

Min andra fråga gäller Club Nintendo tidningarna; innehöll de något annat än reklam för produkter (NIntendo-shop) och spel (och då inte speciellt objektivt utformade utan mer "häftigaste spelet sen..., otrolig grafik etc).

Eftersom jag inte riktigt har fått något tillfredsställande svar (typ inget alls) så lyfter jag frågan en gång till.

Har uppdaterat första inlägget. Just nu är det mest fakta lite huller om buller så det kommer att styras upp men övriga kommentarer och faktafelspåpekande mottages gärna (my ass)

[elektronhjarnan]

Du skrev att NM var en officiell tidning, kan man säga detsamma om klubbladen? Eller bygger du det på att den fanns att köpa i affärer till skillnad från Klubbladen?

Vad sa Nintendo själva om sån här saker?

Klubbladen är ju ren reklam från Bergsala. NM var också hårt styrt av Bergsala. Jag citerar från ledaren i Power Player-bilagan i NM nr. 4 1991:

"Bäste medlem

Som du säkert sett finns det en hel del Nintendokassetter ute på marknaden som inte säljs av oss på Bergsala (min kursivering). Dessa är ofta s k piratkopior."

...och sedan en lång utläggning om varför man enbart ska köpa officiella saker importerade via Bergsala.

Tydligare bevis kan man väl inte begära på att NM var ett renodlat propagandaorgan för den svenska generalagenten?

[Vigdul]

Elektronhjarnan: Okej, mest stör jag väl mig på att vissa tar sig SJÄLVA på så stort allvar... Men jag kan även störa mig deras distanslösa förhållningssätt till spelen som företeelse, när dom använder stora ord som "kärlek" och så vidare. Det finns många definitioner på begreppet "kultur", och man kan argumentera om spel är kultur eller ej. Jag vet att många säkert motsätter sig när jag säger det här, men för mig är spel mer underhållning än kultur. Så som jag definierar kultur så måste den väcka starka känslor hos betraktaren/läsaren etc. Jag kan känna spänning när jag spelar, jag kan känna stress och upptäckarlust, jag kan bli imponerad av vissa spels smarta uppbyggnad och så vidare, men ett spel har aldrig väckt några djupare känslor hos mig, så som viss musik och vissa böcker eller filmer har gjort. Jag har aldrig fällt en tår. Jag har aldrig kännt mig stärkt av att spela ett spel. Jag har aldrig kännt att mitt intellekt har fått någon egentlig utmaning. (Däremot kan jag känna mig rätt såsig i huvudet efter att ha spelat lite för länge.)

Jag är säker på att många upplever saken annorlunda, och det få dom gärna göra för mig.

Jag vill också påpeka att jag knappt har spelat några nyare spel, dvs spel släppta efter 1995 eller runt då. Det har ju blivit en allt större vikt på storyn, så kanske, om jag satte mig in, så skulle något spel kunna gripa tag i mig på djupet... Men, jag föredrar att hålla mig till det som var innan 3D, polygiengrafik och allt va det heter. Som sagt, spela gör jag mest för underhållningsvärdet, vill jag bli stimulerad på andra sätt så vänder jag mig hellre till böcker, musik och filmer.

[elektronhjarnan]

Ta inte det här på fel sätt nu, men jag tycker att det låter som om du antingen egentligen inte tycker om spel särskilt mycket eller som om du bara har spelat ganska ointressanta spel.

Stora ord som "kärlek"? Hur menar du då? Jag älskar spel, det kan jag säga utan att skämmas. Jag älskar också musik, böcker och film, och det skäms jag inte heller för. Är det ett distanslöst förhållningssätt?

Och som sagt, om spel inte väcker några starka känslor hos dig så låter det som att du spelar tämligen menlösa spel. Jag har aldrig fällt en tår av att titta på en tavla (men dock upplevt ett helt spektrum av känslor av sådana, liksom av spel) och aldrig känt mig intellektuellt utmanad av musik, men det betyder inte att jag skulle avfärda endera som icke-kultur. Är spänning och upptäckarlust känslor som är mindre värda än vemod eller glädje?

Det där med handling i spel är ett stickspår. Det är inte det som är spelens väsen, det som de är bäst på. De KAN förmedla handlingar men som sagt alltid på ett enklare sätt än en text (men trots det är vissa spel sådana som man främst spelar för handlingens skull, även om jag tycker att det är ytterst få som har en så intressant handing).

Jämför man spel med andra kulturyttringar så skulle jag säga att de påminner mest om måleri (eller skulptur) och musik, särskilt instrumental sådan. Det är alla företeelser som främst ger direkta känsloupplevelser och inte är särskilt narrativa (historieberättande) av sig. Man kan förmedla historier med både skulpturer, musik och spel, men de blir av nödvändighet komprimerade och förenklade jämfört med vad man kan göra i text (eller på film). Dock kan de olika kulturyttringarnas genom sina särarter sätta en unik "spinn" på en berättelse, även om den är relativt eller till och med mycket enkel, och ge en annan upplevelse än vad det den hade gjort som text. Låttexter kan vara väldigt banala om man bara läser dem rätt upp och ner men ge ett starkt känslomässigt intryck när de framförs som sång till musik. Men all musik är sannerligen inte narrativ, liksom långt ifrån allt måleri eller all skulptur är det. Eller alla spel.

Inget av dessa är särskilt lämpat till längre utläggningar om det mänskliga tillståndet och existensiell ångest, funderingar om det bästa sättet att organisera ett samhälle, eller vad som händer efter döden. Men jag skulle ändå inte säga att varken måleri, musik eller spel är icke-kultur för den sakens skull.

Den sortens mer filosofiska eller metafysiska funderingar är således kanske inte en intellektuell utmaning som man brukar (eller ens kan) få av spel. Men andra typer av intellektuella utmaningar - problemlösning, logiskt tänkande, resonemang om orsak och verkan - det finns i överflöd. Förutsatt som sagt att man inte spelar väldigt slätstrukna spel. Och genom att klara utmaningar känner i alla fall jag mig stärkt, om än inte på samma sätt som man gör av att höra en tröstande låt eller av att läsa en roman som ger en nya perspektiv på en eller annan filosofisk fråga. Men jag värderar dem inte på en skala gentemot varandra, det är olika upplevelser.

Sist och slutligen - kultur och underhållning är inte motsatser till varandra. Båda kan kanske förekomma oberoende av varandra, men de trivs alldeles utmärkt ihop också.

[Vigdul]

Jag känner mig ganska nerpratad, elektronhjarnan. Det ligger mycket i det du säger. Men som jag sa så tycker iaf jag att begreppet "kultur" är en definitionsfråga, och så som jag definierar det så handlar det om saker som "rör om" inombords, dvs väcker starka känslor, kastar omkull ens föreställningar osv. Jag har också upplevt ett spektrum av känslor när jag spelar spel (och nej, jag spelar inte slätstrukna spel), det har varit känslor av glädje, spänning, upptäckarlust etc, men inte på långa vägar i samma skala som när jag exempelvis har kommit över en riktigt bra bok.

Om jag ska vara ärlig så känner jag mig lite splittrad i den här frågan. Jag kan bli ganska trött på tjatet om att "spel är kultur" som jag har stött på otaliga gånger i diverse svenska speltidningar som finns på marknaden, därav kanske jag körde på ett lite väl ensidigt spår när jag skrev mitt sista inlägg. Jag håller med om att underhållning och kultur kan trivas bra ihop, men jag kan inte låta bli att se spel mer som underhållning än kultur. För MIG är det i alla fall så.

edit: notera att jag i mitt förra inlägg skrev att jag tycker spel är "mer underhållning än kultur"; jag avfärdade det aldrig som icke-kultur vilket jag får lite känslan av att du uppfattade det som.

[elektronhjarnan]

Nej, jag menar ju inte heller att man kan jämföra spel med böcker rätt av. Det är inte samma sak och jag tror det är hopplöst att förvänta sig samma typ av insikter och aha-upplevelser från spel som man kan få av bra böcker (även om man kanske också kan få insikter av ett annat slag från spel, som en bok inte kan ge).

Men att klaga på spel för det känns lite som att klaga på en tavla för att den saknar soundtrack, om du fattar vad jag menar.