Kid Icarus - eller Kiddikarius som man sa då man var liten - var kanske spelet som gjorde allra störst intryck på mig, trots att jag spelade det minst. För det var ju så himla svårt! Kom nog aldrig längre än till bana 1-3. Men det räckte för att skapa en magi som får mig att rysa än i dag varje gång jag ser en harpa, en Påskö-staty eller något tempel från antikens Grekland. För herregud så vackert det var. Dödligt, mytiskt vackert.
Eller fick mig att rysa, ska jag säga.
För 18 senare gav jag spelet ett nytt försök, och kom den här gången till bara 3-4 eller något liknande. Skulle nog kommit ännu längre om jag inte hade ett flyg att passa, ett flyg som återigen separerade mig från pojkrummet till japanska äventyr.
Men det var inte riktigt över där, för så sent som för en månad sedan - åter i pojkrummet (som tack och lov står kvar) - kom jag hela vägen fram till och förbi Medusa. Spelet var äntligen avklarat, men lite av magin dog.
Det är tur att jag inte spelar harpa.
Eller fick mig att rysa, ska jag säga.
För 18 senare gav jag spelet ett nytt försök, och kom den här gången till bara 3-4 eller något liknande. Skulle nog kommit ännu längre om jag inte hade ett flyg att passa, ett flyg som återigen separerade mig från pojkrummet till japanska äventyr.
Men det var inte riktigt över där, för så sent som för en månad sedan - åter i pojkrummet (som tack och lov står kvar) - kom jag hela vägen fram till och förbi Medusa. Spelet var äntligen avklarat, men lite av magin dog.
Det är tur att jag inte spelar harpa.
danasenlund.wordpress.com